| Uppdaterad: 2006-04-15 23:06  | | Bild: Hadi Mizban | Med blicken mot presidentmakten
Gärna varannan damernas. Men först hela makten. I USA och Frankrike är kvinnor aktuella som presidentkandidater. Och det skakar om samhällen som är vana vid att det är männen som gör upp om topposterna. | - Men vem skall ta hand om barnen?
När Ségolène Royal meddelade att hon kunde tänka sig att bli presidentkandidat för det franska Socialistpartiet kunde inte den förre premiärministern Laurent Fabius, som aspirerar på samma sak, hålla tyst. Och den tidigare färgstarke kulturministern Jack Lang sade surt:
- Presidentkampanjen är ingen skönhetstävling.
Ségolène Royal replikerade:
- Jag är en seriös kandidat, inte körsbäret på tårtan.
Ségolène Royal är sambo sedan tjugofem år med ordföranden i Socialistpartiet François Hollande och paret har fyra barn. Hollande har sagt att inte heller han utesluter att han kan ställa upp i presidentvalet. Men ingen har bekymrat sig om vem som tar hand om barnen om Hollande till äventyrs skulle vinna partiets nominering i november och valet i maj 2007.
I USA seglar Hillary Clinton upp som demokraternas starkaste kort inför presidentvalet i november 2008. När maken Bill Clinton valdes till president första gången 1992 snäste hon med hänvisning till countrylåten Stand by your man.
- Jag är ingen liten Tammy Wynette som står vid sin man.
Senare sade hon:
- Kakbakning är inte min stil.
Men hon fick till sist fram ett recept på ett bakverk från Arkansas när det började hetta till i kampanjens slutskede.
Hillary Clinton var länge ett rött skynke inte bara för republikanerna utan också för det egna partiet demokraterna.
- Varför gillar vi henne inte, var ledmotivet i kvinnotidskriften Ms som "borde" ha hyllat henne.
Polarisering kan vara en vinnande väg
Men de senaste åren har allt vänt och det hänger till stor del samman med George W Bush. Hans opinionssiffror störtdyker och demokraterna har till sist kommit till insikten om att en kandidat inte behöver vara omtyckt av alla för att segra i val. Bush har med all önskvärd tydlighet visat att polarisering av det amerikanska samhället kan vara en vinnande väg. Bush är avskydd av demokraterna men vann den nödvändiga majoriteten genom att mobilisera de republikanska väljarna.
Men de senaste åren har allt vänt och det hänger till stor del samman med George W Bush. Hans opinionssiffror störtdyker och demokraterna har till sist kommit till insikten om att en kandidat inte behöver vara omtyckt av alla för att segra i val. Bush har med all önskvärd tydlighet visat att polarisering av det amerikanska samhället kan vara en vinnande väg. Bush är avskydd av demokraterna men vann den nödvändiga majoriteten genom att mobilisera de republikanska väljarna. När Hillary Clinton vann senatsvalet i New York 2000 var det en sensation. Hennes man var fortfarande president och hon förväntades fullfölja sina plikter som första dam och kampanja för vicepresidenten Al Gore som var demokraternas presidentkandidat. Men hon gick sin egen väg. I höst ställer hon upp till omval och seglar fram som drottningen i amerikansk politik. Hon har ännu inte meddelat om hon ställer upp i presidentvalet men alla utgår från att så blir fallet. Bill Clinton säger att hon kommer att vara "otroligt bra" som president och opinionsmätningarna tyder på att allt fler väljare börjar tycka detsamma.
Att vara tilltänkt presidentkandidat i USA och Frankrike är långt ifrån detsamma som att klara maratonloppet ända fram till mållinjen. Men det nya är att två kvinnor tas på allvar som kandidater både av väljarna och sina motståndare. I maj tänker Ségolène Royal åka till Washington och delta i samma konferens som Hillary Clinton. De har bestämt att få "en hel del privat tid" tillsammans.
- Jag beundrar henne mycket, säger Ségolène Royal.
52-åriga Royal är en skönhet med långt mörkt hår som gör sig bra på omslagen på allt från politiska magasin som Le Nouvel Observateur till tidskrifter som Paris Match och Elle. Hon säger att hon inlett sin "globaliseringskampanj" och fanns nyligen på omslaget till New York Times söndagsbilaga.
Royal spelar medvetet på sitt vackra yttre men det finns en hel del politisk skicklighet under ytan. Hennes bas är regionpolitiken i Poitou-Charentes i västra Frankrike men hon har också haft ansvar för skolan, miljön och familje- och barnfrågor i socialistiska regeringar. I den egna hemmaregionen finns det en hel del som inte är imponerade av karriären och en borgmästare sammanfattar:
- Allt är skådespel. Förpackningen är snygg och marknadsföringen effektiv. Men flaskan är tom.
Omdömena om 58-åriga Hillary Clinton var tidigare likartade. Hon påstods kunna lite utanför sitt specialområde juridiken där hon sysslat mest med frågor som rörde utsatta kvinnor och barn. Hon anklagades också för att ägna mer tid åt att styla sitt yttre än till att läsa in komplicerade ämnen. Efter hennes snart sex år i senaten har kritiken tystnat. Hatet från republikanerna i förra kampanjen har ersatts av en motvillig respekt för att hon stenhårt värnar delstaten New Yorks intressen
Ségolène Royal får pluspoäng för att hon ställer upp för uppfödarna av fjäderfän som fått svårigheter i fågelinfluensans spår. Hon manar alla att äta minst en kyckling i veckan och anka och annan fågel så mycket som möjligt.
Försvagade motkandidater
President Jacques Chirac ställer inte upp till omval och två av de möjliga presidentkandidaterna i hans parti är inrikesminister Nicolas Sarkozy och premiärminister Dominique de Villepin. Men Sarkozy är bränd av upploppen i höstas och de Villepin av demonstrationerna mot den nya lagen om ungdomsjobb. De har båda försiktigt välkomnat Ségolène Royal som en "värdig motståndare", möjligen därför att de tror att de till sist kan sopa banan med en kvinnlig motståndare från Socialistpartiet.
I USA är kandidatkartan blank inför presidentvalet om två och ett halvt år. Det betyder inte att det är brist på kandidater utan bara på att ingen ännu är beredd att röja sina avsikter. Den kandidat som framträder öppet i dag kommer att malas sönder och samman medan de övriga kan bida sin tid och träda fram nästa höst.
Men Bushs utförskana spelar Hillary Clinton i händerna. I brist på motbilder framstår hon som en effektiv kritiker av en administration i fritt fall. Hillary Clinton har tagit på sig statsmannarollen och sluggar inte från vänster. Hon är i stället en moderat kraft med presidentmässiga lösningar och framtoning.
Det är just detta som är den besvärliga balansgången för Clinton och Royal. De skall behålla kvinnligheten samtidigt som de måste övertyga om att de klarar av det traditionellt "manliga". Här handlar det främst om ekonomin och försvaret.
När Geraldine Ferrarro blev den första kvinnliga vicepresidentkandidaten för ett av de två dominerande partierna i USA 1984 var den stående frågan:
- Hur skall du hälsa på våra män och kvinnor i uniform?
Ferrarro fick fullt upp med att försöka förklara hur den honnör skulle se ut som verkade vara självklar för den manliga presidentkandidaten Walter Mondale.
Det fanns en tid då kvinnor "ärvde" de politiska topposterna efter fäder och äkta män. Benazir Bhutto i Pakistan, Indira Gandhi och Sonia Gandhi i Indien, Corazon Aquino i Filippinerna. Men också några få kvinnor som kommit fram av egen kraft. Norges statsminister Gro Harlem Brundtland och Irlands president Mary Robinson och Islands Vigdis Finnbogadottir.
Storbritanniens Margaret Thatcher var en premiärminister i sin egen klass. Hon fann aldrig en annan kvinna som var lämplig att ingå i hennes strikt manliga ministerkrets.
Med Tarja Halonen som president i Finland och Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland har gamla manliga strukturer skakats i sina grundvalar. Det som var "omöjligt" för tio år sedan uppfattas varken som kontroversiellt eller onaturligt. Och sparken under valkampanjen mot Merkel för att hon inte har barn slog tillbaka mot hennes motståndare
- den förre kanslern vars fru riktade den. I macholandet Chile valdes dessutom nyligen Michelle Bachelet till president. Ségolène Royal valde att åka till Chile och kampanja tillsammans med Bachelet i stället för att delta i högtidligheterna i Frankrike i samband med tioårsminnet av François Mitterrands död.
Lovar inte varannan herrarnas
När manliga politiska kandidater lovar "varannan damernas" lovar de kvinnliga kandidaterna inte "varannan herrarnas". Hillary Clinton har sagt att om hon någon gång skulle bli president är det inte uteslutet att männen får maka på sig och att majoriteten av ministrarna blir kvinnor. Inte för att "demonstrera" eller markera utan för att det helt enkelt finns tillräckligt många kvinnor vars kvalifikationer är lika bra eller bättre.
Men en kvinna som presidentkandidat tycks vara en större utmaning inom Socialistpartiet i Frankrike och Demokraterna i USA än bland väljarna. Ségolène Royals och Hillary Clintons mest närliggande bekymmer är hur de skall bryta ned motståndet i sina egna partier.
| 
